Kommentar av Erik Zsiga, programansvarig på Timbro.

Det finns många dåliga argument i debatten om ägarkoncentration i medierna. Vänsterdebattörer som aldrig har satt sin fot på en dagstidningsredaktion påstår att ägarna först och främst har en dold politisk agenda, och att de därför pekar med pekpinnar på vad och hur journalisterna ska skriva. De verkar inte fatta att ledarsidornas politiska beteckning endast berör just ledarsidorna. Kulturelitsnobbar påstår att ägarna bara vill tjäna pengar, och att mediemoguler därför aldrig satsar på något annat än det absolut kommersiellt gångbara. Det där går givetvis inte ihop. Det är dåliga argument. Ägarna vill tjäna pengar. Därför struntar de i politiken och därför vågar de ofta satsa på nischade projekt.

Men jag har faktiskt också hört ett bra argument mot ägarkoncentration. Det kom från ägarkoncentrationens verkliga epicentrum – Bonnierimperiet.

Det började med att Linda Skugge hade surnat till över de statliga författarbidragen och skrev en krönika i Expressen den 14 oktober. Där gick hon till frontalangrepp mot författarinnan Astrid Trotzig.

Min första tanke när jag ser Astrid, författaren, sitta där vid sitt vita skrivbord är att jag har fan ingen lust att försörja henne och hennes böcker som ingen köper. Jag har ingen lust att finansiera hennes vita avskalade "skrivarlya" på Söder. 

Det skulle Skugge inte ha skrivit. Hon kan totalsåga dokusåpabrudar och gubbpensionärer, men när hon går loss på kulturetablissemanget så tystnar de förtjusta tillropen. Till och med självaste Eva Bonnier går i taket. Hon är förlagschef på Albert Bonniers förlag, som ger ut Trotzigs böcker. På Bonnier Tidskrifters interna konferens angrep hon Skugge inför ett hundratal andra journalister. 

Vad är problemet? Jo, Eva Bonnier är inte bara förlagschef på Albert Bonniers förlag. Hon sitter också i Expressens styrelse. Och var skriver Skugge sina krönikor? Japp, i Expressen. Där har vi ett ägarproblem.

Kan man misstänka att kritik inte heller kommer att accepteras i recensioner av de egna författarna? Är en mingelinbjudan till Nedre Manilla en garant för att slippa behöva ta skit i Bonnierutgivna artiklar? För alla oss som tror att privata aktörer faktiskt är bättre på att skapa kultur än den offentliga kulturpolitiken, är det illavarslande när Eva Bonnier väcker sådana misstankar.

Nu talar det mesta för att mina farhågor är obefogade. På tillika Bonnierägda Resumés hemsida skriver chefredaktören Viggo Cavling den 25 oktober om Eva Bonniers tokfel:

I sin egenskap av förlagschef är Eva Bonnier fri att säga vad hon vill och man kan förvänta sig att hon ska försvara sina författare. Men i sin egenskap av styrelseledamot i Expressen ska hon även försvara Expressens journalister. Eva Bonnier sitter med andra ord på dubbla stolar.

Uppenbarligen verkade inte ens det argumentet mot ägarkoncentration hålla.