Svenska Dagbladets Josef el Mahdi frågade Josefsson rakt ut om han skulle ”tippa valet igen”. SvD påminner läsarna om att samma program inför valet 2002 avslöjade ”rasistiska åsikter hos framför allt moderata företrädare i några valstugor” och därmed bidrog till ”partiets dåliga valresultat”.

Josefssons svar till el Mahdi, tyngd av kännbar prestationsångest, säger en hel del om den upptrissade stämningen inför årets val: ”Herregud, alla dessa förväntningar på mitt program är större än allt som finns i det. De går aldrig att överträffa.” Typ. Men ingen lyssnade på Janne.

Domarna över programmet har varit entydigt skoningslösa. Dagens Nyheters tv-kritiker Johan Croneman konstaterade att ”alla Perssonhatare” skulle bli besvikna: statsministerns herrgårdsprojekt ”fäller inte en regering”. Resumés chefredaktör Viggo Cavling skrev att ”Janne Josefssons soppa på gammal spik” var ”under all kritik”. Och så vidare.

Ja, programmet var en uppvisning i slentrian och oinspirerad journalistik. Och man kan även ifrågasätta SVT:s beslut att sända säsongsdebuten en knapp vecka före valet, vilket förstås bidrog till upphetsningen.

Men vad hade folk egentligen förväntat sig? Något riktigt smaskigt om statsministern eller hans huvudmotståndare? Sex, lögner och videoband, kanske? Nix. Vi bor i Sverige trots allt. Den som hoppades på en suddig videoupptagning av en partiledare som röker crack-kokain tillsammans med en prostituerad, väntade förgäves. (Den som hoppades på ett genomgripande reportage om sakpolitiken väntade också förgäves.)

Den enorma uppståndelsen inför och besvikelsen efter Uppdrag Gransknings program om Göran Persson respektive Fredrik Reinfeldt är en viktig tankeställare. Är det meningen att den svenska väljarkåren i fortsättningen ska strunta i politiken och sakfrågorna och istället grunda sitt val på eventuella skandaler som Janne Josefsson lyckats gräva fram lagom till valspurten? Då har vi ett allvarligt demokratiskt problem.

Visst är det underligt? Å ena sidan står inte journalister särskilt högt i kurs bland vanligt folk. Till exempel har Expressen-reportern Niklas Svenssons kletiga förhållande till partipolitiken besudlat journalistyrket, och till viss del spätt på politikerföraktet. Å den andra sidan höjs journalisterna till skyarna: med en timme till sitt förfogande under bästa sändningstid förväntas de vända upp och ned på en hel valrörelse.

Så vem kan klandras för att Janne Josefsson inte än en gång förmådde ”tippa” valet i år? Knappast han själv. Det var vi som skapade alla dessa orimliga förväntningar. Det var vi som skapade monstret.