Kälvemarks ilska är en följd av NMI:s granskning av hans rapportering kring ett specifikt rättsfall. NMI har aldrig kommenterat hans person, och vi tar bestämt avstånd från personangrepp. Vårt uppdrag är att genom kritisk granskning och öppen debatt bidra till en kvalitetshöjning av svensk journalistik. Kälvemarks angrepp visar tydligt att vi behövs och att vårt arbete har effekt.

Kälvemark är inte den förste att använda sin egen spalt till självförsvar, och han kommer inte att bli den siste. Svenska medier har ingen vana av att själva bli granskade, vilket tydliggörs av Kälvemarks tirad. Mediekritiken har träffat en öm punkt.

Nedan bemöter NMI Torsten Kälvemarks anklagelser och påståenden:

1. Kälvemark påstår att Mikael Nussdorf är "osäker på vad som menas med tortyr". Vi ska alltså tro att Kälvemark på egen hand hittat till en lång diskussion med 116 kommentarer som ägde rum på Ali Esbatis blogg för nästan ett år sedan. Esbati hade skrivit ett påstående som kunde feltolkas som att han menade att Israel skulle vara värre än Egypten när det gällde behandling av fångar. Mikael hänvisade till en BBC-artikel om israeliska HD:s dom från 1999 som gjorde, det Israel tidigare betraktade som "mild fysisk påtryckning" av gripna terrormisstänkta, förbjudet. I det ingick förhindrande av sömn eller spelande av hög musik med en urinfuktad påse över huvudet.

I den rapport som då var tillgänglig från Amnesty, skriven i maj 2005, var organisationens anmärkning mot Israel på detta område att "anklagelser om tortyr och dålig behandling" inte ordentligt hade utretts. Detta ska jämföras med Amnestys beskrivning av tortyren i Egypten som "systematisk". Amnesty skriver att det handlar om egyptisk misshandel av fångar, upphängning i handlederna eller vristen samt elektriska stötar, och flera fall där fångar ska ha torterats till döds i egyptiska fängelser. Det är i detta sammanhang som Nussdorf ifrågasätter det han trodde var Esbatis påstående att Israel var värst, och skriver att de nu förbjudna övergreppen i Israel inte kan jämföras med dem som är dagligen förekommande i Egypten.

BBC-artikeln berättar att FN:s Kommitté mot Tortyr 1994, dvs innan lagens genomförande, hade protesterat mot "risken" att "mild fysisk påtryckning" kunde leda till tortyr. I de fall där Kommittén ansåg att anklagelserna var "väldokumenterade" klassar den det som "dålig behandling" — inte tortyr. Human Rights Watch, som skriver om exakt samma förhörsmetoder, som ska ha fortsatt under 2005, kallar dem "abusive interrogation techniques" — inte tortyr. Det ska än en gång jämföras med att HRW, i samma rapport, anklagar Egypten för att använda "tortyr i stor skala". Om Kälvemark hade besvärat sig med att läsa hela diskussionen, istället för att välja ut ett avkapat citat ur sitt sammanhang, hade han funnit att Mikael Nussdorf tar avstånd från alla former av tortyr och våldsam behandling av fångar.

2. Torsten Kälvemark går också till angrepp mot ett inlägg på hans blogg, med vad Kälvemark, och en obskyr internetbloggare, kallar "fascistoida bilder" på Aftonbladet-skribenten Åsa Linderborg. I själva verket handlade det om två sedan länge borttagna bilder (varav en är hennes officiella foto) i ett humoristiskt menat inlägg som inte innehöll någon politisk kritik, där kända personligheter jämfördes med figurer som de liknar. Bo Lundgren jämfördes med figuren Martin Prince i The Simpsons och tidigare har Vladimir Putin jämförts med husalfen Dobby ur filmen Harry Potter. När Linderborg drygt tre månader senare skrev en artikel om att hon och andra kollegor regelbundet får ta emot hatbrev från läsare, gjordes en markering genom att plocka ned bilden. Den förekommer nu, ironiskt nog, endast på de smutskastningsbloggar som Kälvemark besökte för att samla material till sin krönika.

3. Enligt Kälvemark försöker Michael Moynihan "hävda att [Patriot Act] inte spelat någon roll i" fallet med den terrordömde Sami al-Arian. Detta är inte sant.

Moynihan skrev att "det enda område på vilket rättegången mot al-Arian drog nytta av Patriot Act var i de relativt okontroversiella paragraferna om informationsutbyte":

"det var inte förrän i slutet av 2001 som USA:s åklagare kunde ta del av all den information som insamlats med hjälp av FISA sedan 1993…". Artikeln säger specifikt att avlyssningarna som användes i rättegången inte var resultatet av Patriot Act eftersom tillståndet beviljades i början av 1990-talet, dvs. långt innan lagen trädde i kraft.

Moynihans slutsats styrks till fullo i den källa och i det citat som Kälvemark åberopar i Los Angeles Times, vilket också gäller Ashcroft-citatet — att domen var en "tidig seger för USA Patriot Act" — som refererar till nedanstående paragraf:

The provisions at issue in the Al-Arian case were considered noncontroversial, although the setback for the government is likely to result in further scrutiny of Justice Department claims that the tools are vital to defend the country.

För att försöka hävda motsatsen var Kälvemark tvungen att klippa bort den första hälften (fetmarkerad ovan) och förändra citatet så att det skulle se ut att börja där Kälvemark fann det opportunt att börja citera:

Och i december 2005 skrev Los Angeles Times om just detta påstående: "The setback for the government is likely to result in further scrutiny of Justice Department claims that the tools are vital to defend the country."

Moynihan hade rätt och Kälvemark måste förbättra sin citeringsteknik.

4. Vidare påstår Kälvemark att Moynihan "missar poängen" med al-Arian affärren "genom att vara dåligt påläst". Han hävdar att fallet är "långt ifrån slut" samt att al-Arian har överklagat sin "dom". Detta är fel på flera punkter. För det första publicerades NMI-krönikan den 8 maj och al-Arian lämnade in sin överklagan den 11 maj, dvs. tre dagar efter att Moynihan publicerade sin krönika. För det andra överklagar al-Arian straffet, inte domen. Man kan inte överklaga en dom efter att ha gjort en förlikning och erkänt sig skyldig. Och som AP rapporterade den 12 maj, har al-Arians advokat lämnat in en överklagan för att "hålla alla dörrar öppna", men det var, enligt advokaten, "osäkert" om al-Arian ville fullfölja en ny process. New York Sun skriver att "förlikningsavtalet som al-Arian undertecknade, tycks utesluta en överklagan på sådana grunder".

5. Att Kälvemark hävdar att NMI ger en "ensidig bild" av fallet är märkligt eftersom Moynihans krönika var ett svar på Aftonbladets karaktärisering av al-Arian som "politisk motståndare". NMI gav tvärtom en mer fullständig bild av brottsmålet. Det är intressant att det som fick Kälvemark att reagera, om än obefogat, är en av krönikans fotnoter, medan han bortser från huvuddragen i artikeln som kartlägger al-Arians kopplingar till Islamiska Jihad.

6. Efter att Moynihan listade al-Arians rasistiska åsikter och stöd till terrorism — bandupptagningar dokumenterar exempelvis hur han lobbar för pengar till självmordsbombningar och kallar judar för "apor och grisar" — tvingades Kälvemark medge att "ingen kan vara okritisk mot al-Arian som person eller politisk aktivist." Men detta är själva poängen. Kälvemarks första artikel om al-Arian blundade inte endast för hans extremism, utan skönmålade honom som en "politisk motståndare" som hade avskedats från sitt jobb pga "politiska påtryckningar." Kälvemark själv var, med andra ord, helt okritisk.

Uppdatering 1:  NMI:s svar i Aftonbladet.

Uppdatering 2: Torsten Kälvemarks svar .