Visst vore det dramatiskt om Sverige år 2020 hade tre gånger så många personer som var feta/hade fetma (BMI över 30) som idag. Fetma skulle drabba nästan var tredje svensk istället för var tionde. Sedan 1980-talet har förvisso andelen feta fördubblats, från ca 5 till ca 10 procent, men sedan början av 2000-talet syns snarare en avstannande trend. SCB:s siffror från ULF (undersökningen av levnadsvanor) visar 9,4 procent feta för 2000-01, 10,0 procent för 2002-03 och 9,8 procent för 2004. Räknas även så kallat överviktiga (BMI över 25) till de feta, är andelen för 2004 på 42,6 procent något lägre än tidigare under 2000-talet - 2000-1 43,2 procent och 2002-03 43,6 procent. I denna statistik finns således inget stöd för att extrapolera dramatiska ökningar av fetma och övervikt bland svenskarna, knappt ens för ökningar över huvud taget.

Visst finns dramatiska extrapoleringar om den framtida utvecklingen av fetma och övervikt i Sverige. En källa är Landstingsförbundets scenarier för sjukvårdskostnader till följd av fetma och övervikt. Deras värsta scenario av fyra - som baseras på antagandet att 1990-talets extrema ökningstakt av andelen feta och överviktiga håller i sig - skulle ge 60 procent feta och överviktiga svenskar år 2030, fortfarande under USA:s nuvarande nivå på 65 procent. Detta värstafallscenario (som inte är någon sannolikhetsbedömning utan en ren beräkning) uppnår alltså inte tio år senare samma grad av fetma och övervikt som enligt Fokus inträffar redan 2020.

Antagande om en tredubblad fetma kan inte heller bygga på att Sverige idag befinner sig i samma situation som USA för 15 år sedan. Båda länderna, liksom stora delar av den övriga världen, har förvisso upplevt en trend med ökande andelar feta och överviktiga under senare decennier. Men i absoluta tal har Sverige inte bara en lägre andel feta och en lägre andel feta och överviktiga än USA hade för drygt 25 år sedan (1976-80), Sverige har en lägre andel än USA hade för 45 år sedan. I USA fanns redan 1960-62 13,3 procent feta, alltså betydligt mer än Sveriges ca 10 procent. Även andelen feta och överviktiga var något större 1960-62 i USA, 44,8 procent mot Sveriges som mest 43,6 procent.

Så vad är det då för fakta som Fokus vilar på när de i sitt reportage visar att svenskarna om 15 år är lika feta som amerikanerna, och alltså att 30,6 procent svenskar har fetma år 2020? I en fotnot till grafiken - som i övrigt visar andelen svenskar med fetma från 1980 4,8 procent till 2005 10,1 procent med SCB som källa - står att ”Prognosen för 2020 bygger på Folkhälsoinstitutets bedömningar att Sverige om 15 år har ett lika stort problem med fetma som USA har idag.” och till detta OECD:s senaste siffra för andelen feta i USA.

På vad grundar sig då Folkhälsoinstitutets bedömningar? Det vet vi inte, och frågan är om de gjort någon egen bedömning över huvud taget. Här kommer nämligen det fulla underlaget till det påstående som gjorts till ett bärande och dramatiskt fakta i hela Fokus tema:

- Bedömare anser att vi bara ligger 15 år efter USA med viktproblematiken, säger Johan Fakunger, utredare på Folkhälsoinstitutet.

”Bedömare anser” säger en tjänsteman på Folkhälsoinstitutet, det blir ”Folkhälsoinstitutets bedömningar” i grafiken, ”visar Fokus reportage” i ledaren och ett fastslaget faktum på tidningen Fokus förstasida. Så enkelt lagades en fet hotbild på vad som i själva verket är en mycket tunn soppa.

Artikeln ”Sverige sväller” innehåller även i övrigt en hel del tvivelaktiga påståenden som även de bidrar till en vinklad och överdriven bild av fetmaproblemet. I ingressen påstås att ”Om ingenting drastiskt görs är Sverige snart i samma situation som USA, där var tredje person lider av svår fetma.” Förutom att inget stöd finns för utvecklingen i Sverige (eller att en ändring skulle kräva att ”något drastiskt görs”, redan enkla motions- och matvaneförändringar, som ett ökande antal redan vidtar, räcker i de flesta fall) så stämmer det inte heller att en tredjedel i USA ”lider av svår fetma”. ”Svår fetma” är nämligen (enligt bl a Socialstyrelsens terminologi) ett BMI över 35, och det kan omöjligen en tredjedel amerikaner ha eftersom en knapp tredjedel - 30,6 procent – har BMI över 30. I själva verket är andelen amerikaner med svår fetma i USA omkring 10 procent, i Sverige är samma andel under 2 procent.

En liknande självmotsägelse mellan artikeluppgifter och egen grafik finns i artikelns påstående ”Så sent som i början av 1980-talet var det få som var tjocka i Sverige jämfört med i USA”. Denna mening står precis ovanför ett diagram från OECD som visar att USA idag har tre gånger så många feta som i Sverige. Det är som vi sett inte ens så att Sverige idag har lika många feta som i USA 1980. Andelen feta var 50 procent högre i USA 1976-80 (15,1 procent) jämfört med Sverige idag.

Att låta ett intervjuobjekt tala om vad ”bedömare anser” är inte enda exemplet på hur vaga andrahandspåståenden blir entydiga fakta i artikeln. I samma artikel står också att ”man talar om en pandemi” (som om rondör skulle vara en mellan människor smittsam sjukdom) vidare att ”i USA anser man att medellivslängden snart kommer att börja minska med flera år” utan någon antydan om vem ”man” är.

Att medellivslängden i USA kommer att sjunka med flera år är ett minst lika dramatiskt (och osannolikt) scenario som att svenskar om 15 år är lika feta som amerikaner. Den ”man” som skulle kunna anse det är exempelvis Dr S. Jay Olshansky som är en av medförfattarna till en studie i New England Journal of Medicine som i mars 2005 skrev att utbredd barnfetma (som naturligtvis medför hälsorisker) ”dagens ungdom, kanske, i genomsnitt, lever mindre hälsosamt och möjligen även kortare liv än sina föräldrar.” Notera ”kanske” och ”möjligen”, notera också att studiens scenario är att om alla amerikaner vore normalviktiga, alltså att fetma och övervikt helt försvann, så skulle amerikanerna leva i genomsnitt några månader längre, inga ”flera år” i sikte där.

Enligt Center for Consumer Freedom (CCF), en opinionsbildande organisation som bland annat kritiskt granskar fetmafrågan, avfärdas Olshanskys förutsägelser om kortare livslängd av Dr Robert N Andersson, huvudförfattare för amerikanska CDC:s statistik gällande förväntad livslängd. Andersson säger till CCF:

”Det skulle verkligen chockera mig om vi en generation framåt skulle se lägre förväntad livlängd än för tidigare generationer. Då skulle jag verkligen bli överraskad … Vi har aldrig sett något sådant. Förväntad livslängd har visat ganska stabila ökningar.”

Men en viktigare förändring inträffade på forskningsfronten i USA i maj samma år. Då presenterade Katherine Flegal m fl en studie som genom att bland annat ta hänsyn till senare decenniers dramatiska framsteg i förebyggande och behandling av exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar dramatiskt reducerade prognosen för förtida dödsfall på grund av fetma och övervikt. De årliga dödsfallen i fetma reducerades från en tidigare bedömning på 400 000 årliga dödsfall, till 112 000, de allra flesta, 82 000, i den mindre gruppen med svår fetma (BMI över 35). Så kallat överviktiga (BMI mellan 25 och 30) visade sig rentav leva längre än normalviktiga (BMI 18,5 till 25) så att när siffran förtida döda från ”fetma och övervikt” summerades blev det endast ca 26 000 kvar.

I ljuset av denna studie har bland annat Olshansky, mannen bakom omdömet att kommande generationer amerikaner ”möjligen” lever kortare liv än sina föräldrar, varit kritisk mot sina tidigare resultat. Tidningen Science i maj 2005 refererar en intervju:

”Olshansky säger nu att … hans bedömningar av framtida livslängd kan vara felaktiga.”

Förväntad livslängd i siffror då? Den steg enligt CDC i USA mellan 1990 och 2002 med 1,1 år för kvinnor och 2,7 år för män och bekräftar en långvarigt uppåtgående trend.

Gällande det svepande påståendet i tidningen Fokus ledare – ”Fetma är något så märkligt som ett gigantiskt samhällsproblem nästan helt utan politiska förslag eller debatt” – kan det avfärdas med en enkel uppmaning: Läs boken, ”Peta inte i maten!”

Källor:
Amerikanska siffror från CDC: Health, United States, 2005, tabell 72 och 73 (ftema rep fetma och övervikt) och tabell 27 (förväntad livslängd)
Svenska siffror från SCB, Undersökning om levnadsförhållanden, ULF, tabell HA 13 och HA 16
Landstingsförbundet – ”Kostnadsutveckling i svensk sjukvård relaterad till övervikt och fetma – några scenarier”
Center for Consumer Freedom granskar larm om kortare förväntad livslängd